Vi använder Cookies för att ge dig en så bra upplevelse som möjligt.
Ju-jutsu kai:s historia
Var ju-jutsuns historia börjar beror på hur långt tillbaka i tiden man vill gå. Det brukar sägas att den indiske buddhistmunken Daruma, som på 500-talet förde zen-buddhismen till Kina, utövade ju-jutsu. Säkerligen har många grundläggande principer och tekniker i ju-jutsu hämtats från Kina till Japan. Men att ju-jutsu har rötter i Indien och Kina är inte detsamma som att man utövade ju-jutsu. Inte förrän långt senare får avancerade system av obeväpnade kamptekniker som bygger på mjukhetens princip detta namn i Japan.

Bujutsu - kamptekniken
Under inbördeskrigens tid i Japan utvecklades en rad kampkonster till fulländning. Den japanske yrkeskrigaren, samurajen, ägnade sig från barndomen åt att lära sig och ständigt förbättra dessa kampkonster, både beväpnade och obeväpnade. Samurajen behärskade framför allt en rad vapen, särskilt det japanska, böjda tvåhandssvärdet katana, smitt av två sorters stål, vasst som ett rakblad. Men han var också en mästare med pilbågen, spjutet, stridslien och mindre (ibland dolda) vapen.

Samurajen utbildades i den skola, ryu, som föredrogs av den klan han tillhörde. Varje skola hade sina tekniker för den beväpnade eller obeväpnade striden, även om olika skolor kunde specialisera sig på vissa former. Ett sammanfattande namn på kampteknikerna var bujutsu (bu = kamp eller strid, jutsu = konst eller teknik). Krigarna kallades bushi (shi = man).

Även om obeväpnade kamptekniker ingick i de flesta ryus kursplan, betecknades de inte som ju-jutsu. Detta ord kom i bruk först sedan den långa perioden av inbördeskrig brutits och shogunen Ieyasu Tokugawa gripit makten. Shogunen var militär befälhavare, och det samhällssystem som i och med Tokugawa-epoken utformades från omkring år 1600 var en hårt kontrollerad militärdiktatur. Alla utom samurajerna - som närmast är att jämföra med vår adliga riddarklass under medeltiden - förbjöds att bära svärd. Samurajen hade rättigheter och skyldigheter som är svåra att förstå för den som lever i ett modernt samhälle. Han hade rätt att avrätta en person på stående fot redan för en förolämpning. Många av de ju-jutsu-tekniker samurajen använde i dåtidens Japan är helt otänkbara som självförsvar i dagens Sverige. Samurajen hade dock även en mycket hög moral och styrdes av ett invecklat regelsystem, bushido (krigarens väg). 

I en kampsituation kunde samurajen mista sitt favoritvapen, svärdet. Kanske ville han som den stolte adelsman han var inte ens nedlåta sig till att använda svärdet. Eller också behövde svärdsfäktningen kompletteras med andra angrepps- och försvarstekniker. Dessa obeväpnade system kom från 1600-talet att kallas ju-jutsu eller yawara. De olika ryu undervisade i sina olika ju-jutsu-system och man har räknat med att det under 1600-talet fanns över 700 olika ju-jutsu-system. Stilarna lade olika tonvikt vid t ex fasthållningstekniker, atemi (= stöt mot kroppen genom slag eller spark) eller kasttekniker. Skolorna hade dock en gemensam princip, att utnyttja principen om ju. Detta ord kan översättas på många sätt. Det vanligaste är mjukhet. Men ju kan också betyda flexibel och syfta på förmågan att snabbt byta både teknik och förhållningssätt. Ju kan även betyda ädel och syfta på principen att inte i onödan tillgripa det för samurajen närmast heliga svärdet; mjuk kan också uppfattas som motsatsen till hårt - som stålet i svärdet. 

Klassisk budo
När Japan från 1600-talet blev fredligare ville samurajerna fortsätta att träna sin skicklighet med vapen. Därför knöt man träningen närmare till zen-buddhismen, som lärde att även en fysisk aktivitet kunde fungera som meditation, där man genom koncentration och ständig övning blir mer medveten om sin omgivning och därför ökar förmågan till intuitivt handlande . Man började nu i stället för bujutsu tala om budo (do = väg). Denna budo ska dock betecknas som klassisk budo i motsats till den moderna budon. Denna klassiska budo innebar en träning i syfte att främja en mental utvecklig.

Modern budo
Det japanska samhället stod stilla under nära 300 år. I slutet av 1800-talet öppandes det - under västerländsk påtryckning - och militärdiktaturen, shogunatet, avskaffades och japanerna blev snabbt ytterst västorienterade. De gamla kampkonsterna upplevdes inte längre som värda att träna, bland de kampkonster som var på väg att försvinna var ju-jutsu. Som tur var överlevde emellertid några ju-jutsu-skolor och drog inte minst till sig gästande västerlänningars intresse, kanske därför att den moderna idrotten nu börjat växa fram, särskilt i England och USA. Bland de ju-jutsu-skolor som fanns kvar i slutet av 1800-talet kan särskilt nämnas Kito ryu och Tenjin Shinyo ryu, som studerades intensivt av en yngling vid namn Jigoro Kano. Ur dessa skolor samt ur Daito ryu och andra ju-jutsu-system sammanställde han ett eget system, som inledningsvis kallades Kano ju-jutsu omväxlande med Kodokan judo. Kano, lärare till yrket, tänkte sig sin ju-jutsu eller judo närmast som ett sätt att både bevara ett nationellt kulturarv och utveckla ett nytt gymnastiksystem för t ex skolor. 

ästerlänningar i Japan - bland annat engelska officerare - lärde sig ju-jutsu och japanska ju-jutsu-mästare gästade USA och England redan före år 1900. Omkring sekelskiftet verkade många japanska ju-jutsu-mästare även i Frankrike och Tyskland. Efter hand förvandlades de flesta av samurajens kampkonster, t ex fäktningen (kendo), till moderna idrotter - modern budo. Genom att ju-jutsu blev känt huvudsakligen via det engelska språket kom den språkligt oriktiga stavningen jiu jitsu att bli den vanliga även i Sverige.

Ju-Jutsu i Sverige från 1904
År 1904 utbröt det ett krig mellan Japan och Ryssland vilket slutade med seger för Japan. För Sverige innebar kriget att en väsentligt mindre nation i krig med Sveriges arvfiende slutligen avgick med segern, Japan-intresset blev nu mycket stort. Redan 1904 presenterades ju-jutsu i svensk dagspress och idrottspress. Ju-jutsu beskrevs inte bara som en dramatiskt effektiv självförsvarsteknik utan också som en form för fysisk träning. Därmed fanns grundpelarna för dagens moderna ju-jutsu, kombinationen av självförsvar, motionen och idrott redan under seklets första år (även om tävlingsinslaget tillkommit senare). 

I Sydafrika fick den svenske sjukgymnasten, boxaren och idrottsmannen Viking Cronholm lära sig ju-jutsu av en engelsk officer. Han återvände till Sverige 1907 och introducerade genast ju-jutsu. Den första offentliga uppvisningen - följd av en självförsvarskurs - genomfördes i januari 1908. Cronholm fortsatte sina studier för flera japanska mästare, sannolikt hos de japaner som startat ju-jutsu-institut i London. Hans första demonstrationer av ju-jutsu i Stockholm blev enormt uppmärksammade och han möttes med stort intresse av de främsta idrottsledarna i Sverige. Cronholm ägnade sig under återstoden av sitt liv åt att utbilda militärer, poliser, väktare och andra uniformerade grupper i närstrids- och självförsvarsteknik. Cronholm demonstrerade dock gärna sin ju-jutsu i idrottsföreningar. Genom Cronholms insatser blev jiu jitsu ett känt begrepp i Sverige. Genom att så många människor fick lära sig hans tekniker, kom ju-jutsu inte heller att omges med den mystik, som ofta kännetecknat budo. 

Det måste understrykas att Cronholms ju-jutsu aldrig utvecklades till något idrottsligt system eller tränades systematiskt och i större skala i några idrottsorganisationer. Den ju-jutsu Cronholm utövade har dock många likheter med dagens och många av de tekniker han lärde ut tränas även i dag men i ett något annorlunda utförande. Hans personliga favoritteknik kallades kyssgreppet och var särskilt lämpat att användas av kvinnor mot ovälkomna uppvaktningar. Det påminner mycket om en av de tekniker som idag tränas (mot livtag framifrån, till gult bälte). Viking Cronholm var aktiv, bland annat med uppvisningar, ända upp i 75-årsåldern. Han avled 1961 i en ålder av 87 år. Cronholm var en föregångsman även så till vida att han mycket gärna lärde ut ju-jutsu till kvinnor; hans hustru Ester var mycket kunnig i ju-jutsu. Genom Cronholms insatser blev ju-jutsu den budo som har den utan jämförelse längsta historien i Sverige. 

Undervisning i ju-jutsu kunde också erhållas hos Alex Weimark, som drev ett institut för boxning och ju-jutsu i Stockholm från 1920-talet och till slutet av 1950-talet. Flera av Cronholms elever sysslade också med instruktion vid självförsvarskurser, på polisskolan och i det militära.

Modern budo till Sverige
År 1948 kom den första judo-utövaren, Jacques Rigollet, till Sverige och började träna en mindre grupp i Stockholm i judo och ju-jutsu. Nu såddes de första fröna till den moderna, mer idrottsinriktade budon i Sverige. Några år senare började Carl Marten, en tjeck med svart bälte i judo och ju-jutsu, undervisa i ju-jutsu. Carl Marten var den förste högt kvalificerade instruktören av modern typ som var verksam i Sverige. Många av de äldsta pionjärerna i dagens ju-jutsu fick sin första skolning hos honom. Särskilt betydelsefull för den moderna budons framväxt var Gerhard Gosen, 2 dan judo, som kom till Sverige 1957 och inledde en avancerad judo- och ju-jutsu-träning. 

I slutet av 1950-talet hade ett stort antal judoklubbar växt upp i Sverige och år 1960 bildades Svenska judoförbundet. Året därpå anslöts SJF till Riksidrottsförbundet. I mitten av 1960-talet började man träna även andra budoarter i Sverige, aikido, karate och kendo. Inom judoförbundet lade man allt större vikt vid självförsvarsträning och ju-jutsu inom ramen för judo. Ju-jutsu fick emellertid efter hand en allt starkare egen identitet. Under senare delen av 1960-talet fick de olika budoformerna egna sektioner och ju-jutsu (fortfarande dock stavat jiu jitsu) fick en egen sådan sektion. Kurt Durewall, som ända sedan 1940-talet intresserat sig för ju-jutsu, blev sektionens ordförande. Han, Stig Bergman och aikido-utövaren Jan Beime utformade grunderna för ett nytt ju-jutsu-system. År 1970 lämnade Kurt Durewall sektionen och senare även judoförbundet för att bilda sin egen organisation med en annan inriktning av ju-jutsu. Stig Bergman som varit instruktör tillsammans med Durewall blev ny ordförande i sektionen. Hans Greger blev sekreterare. Den nya styrelsen införde stavningen ju-jutsu för att skapa en ny profil på verksamheten. Denna stavning stämmer också överens med det internationellt accepterade sättet att omskriva japanska ljud.

Ju-jutsu hade nu återskapat en identitet som den äldsta, obeväpnade budoarten samtidigt som den fått en plats i den svenska idrottsvärlden. Samtidigt har systemets tekniker anpassats till vad som är förenligt med den lagstiftning som gäller i dagens Sverige. Avancerade, för självförsförsvaret knappast användbara, tekniker tränas dock inom systemet för konstartens skull.

Hans Greger fick i uppdrag att fortsätta uppbyggnaden av ett nytt ju-jutsu-system. Redan 1971 kom ett kompendium för gult bälte enligt det nya systemet. Sedan följde orange, grönt och blått kompendium. År 1976 kom den första kompletta boken i ju-jutsu med tekniker från gult till brunt bälte.

Ju-jutsu började också utveckla internationella kontakter. Mest betydelsefullt var samarbetet med fransmannen Raymond Cocatre som hade ett visst inflytande på framväxten av det nya ju-jutsu-systemet. Hans Greger och hans elev Ingemar Sköld gjorde täta besök i Paris för att träna och lära känna Cocatres stil. Hans Greger graderades 1972 till 2 dan och Ingemar Sköld till 1 dan i stil Cocatre.

År 1973 blev Hans Greger ordförande i ju-jutsu-sektionen. Sedan dess har Hans Greger, nu 8 dan ju-jutsu, varit ordförande och riksinstruktör samt stilchef för svensk ju-jutsu. Utvecklingen under 1970-talet var mycket stark vad gäller ju-jutsuns teknik. Antalet utövare var dock relativt litet. År 1970 fanns 15 klubbar med ca 800 medlemmar. Tio år senare hade sektionen ökat till 41 klubbar med totalt 2 280 medlemmar och ytterligare tio år senare fanns 82 klubbar med 7 000 medlemmar. I dag, 1997, är ju-jutsu en stor sport med 125 klubbar och över 12 000 medlemmar. En starkt bidragande orsak till den snabba ökningen av ju-jutsu-utövare är att ju-jutsu-sektionen under hela tiden hade bedrivit instruktörsutbildning och uppmuntrat alla att bilda egna klubbar så snart förutsättningar funnits. Instruktörsutbildningen har skett i fyra steg, grundkurs, C- B- och A-instruktörsutbildning.

I början av 1980-talet var det dags att revidera ju-jutsu-systemet. Bakom det nya systemet stod Hans Greger tillsammans med Ingemar Sköld och Björn Hornwall. Systemet presenterades i en bok som gavs ut 1985. Boken innehöll alla tekniker upp till och med svart bälte. 1987 utgavs även en bok om systemets fyra kata samt en bok om mon-systemet, d v s ett ju-jutsu-system för barn mellan 10 och 14 år som starkt påminner om vuxensystemet men inte innehåller för barns kroppar riskabla tekniker. Under 1992 började sektionen ännu en revidering av ju-jutsu-systemet. Förändringarna är denna gång mindre omfattande. Även mon-systemet undergår en revidering för att kunna användas redan från 7 års ålder.

För den som vill ägna sig åt idrottslig träning finns en tävlingsverksamhet som successivt vuxit fram sedan början av 1980-talet sedan Sverige var med och bildade Europeiska Ju-Jitsu-Förbundet 1977. Sverige har i internationella tävlingar tagit flest guldmedaljer av alla medlemsländer. I EJJF har Sverige varit väl representerat. Svenska mästerskap har arrangerats varje år sedan 1986. Den helt dominerande delen av ju-jutsu är dock träningen för självförsvar eller för ju-jutsuns egen skull - som konstform, allt i enlighet med ju-jutsu-utövarnas motto:

Den främste samurajen är den som aldrig drar sitt svärd.